Markus Ekholm — Dags att sluta ducka för mobbningen

Det är en skolutfärd med buss i början av 80-talet. Iron Maiden och The Number Of The Beast dånar i högtalarna. Det är vår och nian ska just ta slut. Jag är fri.

“I left alone, my mind was blank
I needed time to think
To get the memories from my mind”

Högstadiet har varit en tung tid. Under sjuan och åttan har jag fått på käften på toaletten och varit rädd för de äldre eleverna då jag har rört mig i korridorerna.

Jo, jag har försökt tala med de vuxna - men de har inte lyssnat. Det gäller både lärare och de vuxna på skriftskollägret förra sommaren. Jag har betett mig konstigt och dragit mig undan.

Nu som vuxen har jag insett att det då inte fanns ord eller verktyg för att ta itu med mobbningen då jag var tonåring.

För en tid sedan fick jag ett Wilma-meddelande från rektorn i barnens skola. Hen skriver att corona-tiden har lett till ökad oro och aggressivitet bland en del unga. Men att det inte är hela sanningen.

- Vi har utrett många fall av konflikter och mobbning. En del har vi fått bukt på, en del fortsätter tyvärr i andra former, skriver rektorn. Vi gör vårt bästa att motarbeta detta och vi samarbetar med många instanser. Detta tar tid och vi behöver fortsättningsvis er hjälp i detta.

Vi är i det här fallet ungdomarnas föräldrar, du och jag.

Mobbning är nämligen inte bra för vare sig den mobbade eller mobbarna. Det här är erfarenheter som både den mobbade och mobbaren bär med sig hela livet. Billiga poäng som man tar på att förlöjliga andra är inte ett betéende som kommer att belönas senare i livet.

Skammen finns också kvar. Både för den mobbade och mobbaren.

Varför blev jag mobbad?

Jo, jag var kort och stammade.

Jag är fortfarande kort och stammar, men mina sår är läkta. Jag har jobbat hela mitt liv med att tala och skriver den här kolumnen i egenskap av ordförande för Lyceiparkens Hem och Skola-förening. Och jag är inte rädd för människor.

Det har gått bra för mig. Var det alltså inte så farligt att jag blev slagen och mobbad?

Det var fel. Och det var fel att de vuxna tittade bort. Fel. Fel. Fel.

Som ordförande för LyPa:s Hem och skola får jag höra en hel del om mobbning.Jag hör om om utstuderade elakheter på sociala medier, knuffande och  glåpord i skolkorridorerna och om våld och hot om våld på skolgården.

Det är inte okej. Långt ifrån.

Rektorn har rätt. Det här är ett problem som kräver insatser av oss föräldrar. Det som inte tolereras i den vuxna världen ska inte heller tolereras i skolan eller på ungdomarnas fritid.

“Let him who hath understanding reckon the number of the beast
For it is a human number”

Är mobbarna elaka människor?

Nej, de är oftast helt normala barn och vuxna. De är människor som lärt sig att de får beundran av andra människor genom att sätta sig dem som är sårbara. Och sårbara är vi alla på ett eller annat sätt.

Statistik från Åbo Universitet visar att eleverna grovt kan delas in i tre grupper: mobbarna och deras medlöpare, de mobbade och deras försvarare - och de som bara duckar för att själva slippa bli mobbade. De tre grupperna är alla ungefär en tredjedel av eleverna.

Jag är tillbaks i skolbussen. Det är maj 1982 och jag lyssnar på Iron Maiden. Jag hör att vilddjurets tecken är en människas tecken. Förmågan till bra och dåliga handlingar finns inom oss alla. Det finns ett val.

Valet att antingen se bort eller sätta stopp för mobbningen är vårt. De vuxna för snart 40 år sen förstod inte bättre. Det gör däremot vi.

Lyceiparkens skolas Hem och Skola-förening bjuder därför in till en diskussionskväll om mobbning torsdagen 14.1.2021 kl. 19. Pricka in den redan nu i din kalender.

Varmt välkommen!

Markus Ekholm

ordförande för Lyceiparkens Hem och Skola 2020 - 2021

- - - -

Tutustu myös: 

• Paula Risikko —Yhteistyötä tarvitaan lapsen ja nuoren hyväksi
• Sari Gustafsson — Vanhempainyhdistykset antennina ja tuntosarvina 
• Elin Blomqvist-Valtonen — Yhdessä lapsillemme parempaa huomista
• Niina-Milla Martikainen — Muutosvaiheessa tarvitaan luottamusta
• Olli-Pekka Heinonen — Koronan opetukset
• Olli Luukkainen — Kodit ja koulut samalla puolella
• Ulla Siimes — Yhteistyötä uudessa arjessa
• Milka Harjunen — Kun ajattelee hyvää syntyy hyvää
• Johanna Laisaari — Lasten oikeuksien puolesta
• Jaana Lehtiö — Yläkoulun arkea koronan varjossa syksyllä 2020
• Jukka-Pekka Ujula — Vertailun sietämätön vaikeus
• Ulla Mether — Koulu, niin tuttu ja silti niin vieras
• Anders Adlercreutz — Glöm inte superkrafterna
• Marko Enberg — Kipeätkin aiheet pitää uskaltaa nostaa esiin
• Anette Karlsson — Tikittävä aikapommi?
• Erja Askolin ja Anita Korhonen — Yhdessä olemme enemmän
• Jenni Helenius — Väkivalta on väkivaltaa 
• Katja Kokkinen — Kodin ja koulun välisestä viestinnästä
• Nea Hjelt — Olisiko koulujen työ- ja loma-aikoja aika päivittää? 
• Hanna Lönnfors — I samma båt, yhdessä niin paljon vahvempia

Läpi lukuvuoden 2020-2021 nostamme Porvoon vanhempainyhdistyksenä esiin näkökulmia lasten ja nuorten, kodin ja koulun yhteistyöstä. Siitä, miten tärkeää on erityisesti näinä aikoina tehdä parhaamme lasten puolesta — meistä kunkin tahollaan. Miten tärkeä on lapsen arvo itsessään. Miten merkityksellisiä ovat sitoutuneet ja välittävät vanhemmat ja laajasti katsovat vanhempaintoimijat, osaavat opettajat ja koulun muu henkilökunta, lapsen silmin asioita katsovat päättäjät — moninainen ymmärrys lapsen parhaasta. 

Näkökulmia -kirjoitussarjassa nostetaan esiin erilaisia näkökulmia oppilashuollosta opettajuuteen sekä kodin ja vanhemman arjesta johtamiseen. Katsomme asioita ekaluokkalaisen ja lukiolaisen silmin, paikallisten osaajien ja valtakunnantason vaikuttajien. Suomen- ja ruotsinkielisissä perheissä ja oppilaitoksissa.

Kodin ja koulun yhteistyön merkitystä painotetaan vahvasti koulutuspolitiikassa, koulutusta koskevassa lainsäädännössä ja koulujen opetussuunnitelmissa. Se konkretisoituu lopulta aina yksittäisen lapsen kohdalla. Tulevaisuuden aikuisen.